Kapitel 11 » Du&jag

Vaknar den tidiga morgonen, första skoldagen. Gud vad alla kommer kolla på henne. Nu vet alla vad som hänt. "orkar jag verkligen?"
Känner hur tungt det är att gå upp från sängen, vill bara sova en stund till. Börjar rysa, småkallt i rummet.
Tar på sig ett par ljusa jeans och ett nytt linne från gina trico, som det står "New York" på.
Hör mobilen ringa, går till sängbordet där mobilen ligger och ringer. Ser vem det är "Anders."
Lägger ifrån sig mobilen, men kan inte sluta kolla på den.
Känner tvekan, hinner hon? Ska hon svara? Hon tar upp mobilen, känner hur nervös hon blir. Men hon svarar med hes röst.
- Hallå.
- Hej Sara, det där som hände.. Säg inget till Jesper.
- Okej, men.. Jag vet inte om jag kans..
Han avbryter.
- kommer inte bli något, även om jag vill. Men tänk på Jesper.
Sara suckar, säger ett kort hejdå och lägger på.
Hon blir ledsen, vet att hennes älskling bara försvinner sakta bort från henne. Hur det känns att förlåra en kille man verkligen gillar, det går inte at förklara. När man inte kan ta tag i det man vill ha. Som om man bara luftet, kan inte få grepet. Hemskt men verkligheten.
"Välkommen too the real world"

Går igenom korridorren, många skrattar och är glada för att träffa. Vissa kollar på henne när hon går förbi. Som om hon gjort något, ögon, blickar och fnissar. Det kan inte bli en värre dag. Eller jo, tills hon ser honom. Han hon älskar, han som försvinner sakta.
Sara går saktare, ler lite. Men han ingonerar henne och ser surt på henne och går förbi snabbt. Hon andas ut, böjer lite smått på ryggen. Rakar upp den igen och ler. Eller försöker. Sen ser hon Jesper komma fram till henne. En kram och en kyss. Säger hur hon mår, att hon inte hört av sig på länge. Svarar att hon inte haft tid. Och varit med vänner som behövde henne, speciellt Alexi.. Men det ska hon inte tänka på.
- Föresten.. Har du sett Alexi?
- Ja, hon står i fyr-korridorren.
Sara ler och ger han en snabb puss. Går vidare och ser Alexi sitta på en bänk med Elin och Zena. Går lite snabbare och är snart framme vid dem. Hon ställer sig framför dem, Elin kollar upp. Ler åt henne. Men Zena dissar, hon hatar rent ut sagt Sara. För att Zena också varit ihop med Jesper, ja.. Hon hade tydligen inte gått vidare.
- Alexi, måste prata med dig. Seriöst snack.
- Visst, svarar hon och ler åt henne.
Dem går runt hörnet,  Sara börjar prata om allt som hänt. Alexi frågar om Anders, hur hon mår. Det var helt enkelt år sen dem hade träffas.

Efter en kvart pratande säger dem hejdå till varann och går åt olika håll. Alexi hade bytt klass för hon inte ville gå samma matte-grupp som sitt ex. Visst, lite barnsligt. Men dem hade varit tillsammans sen 7an, skulle kännas konstigt för båda att inte kunna kyssa varandra längre, eller hålla om varann. Sara förstår, förstår hur det känns att träffa någon utan att få kyssa den. Det är helt värdelöst. Hemskt och en mardröm fast verklighet. 

Sätter sig bredvid Lisa, ingen i klassen är speciellt glada förutom lärarna. Dem ska alltid vara glada på första skoldagen. = Åh det är så kul att det har börjat om igen?=Det enda dem säger i minst en halvtimme när alla andra halvsover och bara svarar med ett Mmm. Sara svarar inte ens.
Lärarna är jätteglada över hennes förändring. Hur hennes betyg har ändras så bra, från G till VG i matte, IG till G i idrott. Grymt svårt att bygga upp betygen så lätt som hon gjort. Hon har till och med fått VG i svenska som hon haft IG ett starkt IG i. Men det kanske är för att hon har flyttat till sin mormor.

Ja, nu undrar ni säkert hur.. Det började med att hennes mamma gjorde så hon mådde dåligt. Hon sa massor med saker till henne, som typ: "Dum huvud. du är fett, ingen ide att du lever kossa" och massor med andra kränkingar. Hennes pappa var aldrig hemma och hade en hemligaffär med någon på jobbet. Och hennes mamma fick veta på det blev hon helt sjuk, depreation var en av dem saker hon fick. Hon kunde helt enkelt inte ta hand om ett barn. Och så var hon gravid, men hon valde att ta bort barnet. Så Sara mådde inte bra, när hennes mamma bara kollade på tv och gav henne kränkingar att det alltid var hennes fel. Hon flyttade till slut.

(tillbaka till där vi var)
Sitter själv i korridorren, ingen är där. Alla har lektion, det faller en tår.
"kommer aldrig få den jag vill ha"
Snuftar och känner att en kall hand tar tag i hennes axel. Vänder sig om, där står han. Blont hår, ilgröna ögon och hans leende. Hela han är perfekt, kan inte bli bättre. Bara hon får ta i hans hand.
Vågar hon, vågar hon ställa sig upp och kyssa han i skolan? Där vem som helst kan se dem.
- Mår du bra..?
Hon ställer sig upp, sätter fingret mot hans mun. Smeker lätt, ställer sig närmre han. Han kan inte motstå hennes varma kropp. Han håller om henne, hon kan inte motstå hans läppar. Vinklar huvudet lite och kysser honom. Som en film, det perfekta tillfället.
- Vafan Sara..?
Hon hör en röst hon känner igen.  Släpper taget om Anders.
- Nej. Det är inte som det ser ut..

| | 5 kommentarer |

Kapitel 10 » Du&jag

Kollar på varandra, håller för näsan. Stanken är så hemsk så man inte kan andas. Säger ingeting, bara kollar på varandra. Varför just dem? Varför ska alltid jag få problem?
Vågar inte gå närmre, vad ska dem göra. Ringa polisen eller låsas som ingeting. Kanske ni tycker att det är självklart att dem ska ringa, me när man är i just den sekunden vet man inte vad man ska göra. Man är rädd, fast mer förvånad.
- Vad ska vi göra?
- Vi måste ringa polisen fattar du väl, säger Jesper och tar upp mobilen.
Sara tar bort mobilen från Jesper.
- Tänk om dem tror att vi har gjort det?
Jesper kollar på henne, suckar.
- Men antagligen säger vi att vi hitta kroppen?
Sara kollar bort, ut i skogen. Backar och vänder sig om.
- Jag har inte varit här.. Du får göra det själv.
- Så du lämnar mig ensam kvar?
Sara nickar, men tvivlar när hon vänt sig. Tar upp Jespers mobil och ringer 112. Det går några toner och sen svarar en manlig röst.
- Hallå.
- Hej jag heter Sara och jag och min kille har hittat ett lik i skogen i solentuna.
- Jag skickar två bilar, kommer om en kvart.
Sen la han på, och Sara lite efter.
"Har jag otur eller otur?"

Hon hör att bilarna kommer in, gruset låter. Hon går fram till huset, kollar hur alvarliga dem är. Deras blickar gör så att hon bara vill försvinna.
- Hej, jag är Sara.
Dem ler åt henne och Sara vissar vägen.
"Kanske inte så farligt"
När dem får se liket säger en av poliserna;
- Ni har hittat Erika. Hon har varit efterlyst i kanske en månad, säger han och visar dem en bild på henne.
Verkligen likt, inte får att man ser så mycket. Hennes hy har blivit lite gul/brun. Hon var så vacker på bilden. Hennes isblåa ögon med långt ljust hår. Vackert leende som skulle få vem som helst falla.
Hon såg ut som en ängel.
"Vem skulle vilja mörda en tjej som det här?"

Efter poliserna har åkt står alla utanför huset, han som hade festen är mest chokad.. Att ett lik har legat i hans skog?
Sar går fram till Filip (han som hade festen)
- Hur mår du?
- Vet inte.. DDu måste ju vara mest knäckt, du såg ju henne med egna ögon.
Sara sätter handen på hans axel, och ler åt han.
- Tro mig.. Jag har varit med om värre saker.
- Som vad? Att hitta ett lik måste ju vara hemskt.
- Jag ska inte behöva berätta mina största hemligheter. För om jag gör det måste jag döda dig sen, säger sara och ler.
Jesper går fram till dem, han håller om Sara med ena handen, Sara tar ned handen från Filip. Ler lite extra åt han och sen går Jesper och Sara ifrån han.
- Vänta Jesper, måste hitta Alexi.
Han ger henne bilcken "Varför?" hon skiter och gör så han släpper taget om henne.
Hon ser bara Viktoria. Går fram till henne.
- Har du sett Alexi?
- Nej, såg henne senast vid nio eller nåt.
Sara nickar sakta och vänder sig om.

| | 2 kommentarer |

Kapitel 9 » Du&jag

Vaknar på morgonen av att någon sitter på sängkanten. Kristina.
Tyst, säkert i fem minuter, bara kollar på varandra.
"Drömmer jag, eller?"
Inget ord.
- Varför är du så tyst? frågar Sara tillslut.
- Vet inte. Lyssnar på tysnaden.
Sara suckar, slänger kudden på henne och lägger sig ner. Ligger ett tag och funderar. Går snabbt upp igen, och frågar.
- Föresten, vad gör du här?
- Alltså äntligen frågar du.
"Ja, och kan du svara på frågan tack?"
- Jesper är död.
- Är det 1a april idag eller?
Kristina kollar seriöst på henne. Den dära seriösa blicken som man bara får några gånger.
Sara förstår, sätter sig chokad i sängen och bara kollar fram mot vägen.
"Men hur? vad fan har hänt"
Inget ord, kan inte få ut sig. Tysnaden kommer tillbaka. Lika tyst som i början. Sara vänder tillbaka, kollar på henne. Kristina förstår hennes blick.
- Han.. typ.. sista orden han sa var faktiskt ditt namn.  
"Mitt namn? Hur dog han"
- Han.. Hoppa framför ett tåg.
Sara svarar inte, men jag förtsår inte. Hur kan han dö, när jag prata med honom senast igår. Den overkliga känslan.
- hahaha..
Sara kollar på Kristina.
- Vad är det som är så kul?
- Jag skoja, ler Kristina och hoppar på Sara.
- Fan vad taskigt!
Kristina börjar skratta och kiklar Sara.
- Riktigt onödigt..
- Skulle bara se om brydde om honom.
Sara tvekar.
- Faktiskt, jag bryr mig inte om han skulle dö. Bara bli lite chokad.
- Yeah right! Du skulle gråta tills tårarna blir till ett hav!
- Nej!


Efter några dagar, efter tre fester och ingen tänkte på Jesper börjar hon tänka tillbaka. När hon var nykär och det var examen. Hur lycklig hon var att just hon.. Att just hon hade honom som hade henne. Men nu är det slutet av Juli och hon kommer inte få tillbaka honom. Inte i nuläget iallafall, hur hon tvekar att han är falsk och har också varit otrogen.

Lutar sig mot stolpen som står bredvid busskuren, kollar på folk som går på andra sidan gatan. Hur alla är så stressade, ingen ler och ingen är trevlig.
"Jävla stockholm."
Ser att Viktoria kommer springades mot henne. Sara kollar på klockan, en kvart försen.
- Varför drygar du alltid dig?
- Men hallå? Ska ju träffa Gustav idag, kan inte vara ful då!
- Killar är inte så ytliga som folk tror.
- Tsss!
Sara ler lite smått. Väntar på bussen som kommer en minut. Dem ska till förorten Solentuna. En fest som tydligen alla ska till.
Sara börjar tänka, vänder kroppen och huvudet mot Viktoria och ser fundersam ut.
- Varför i helvete tog vi inte tåget som går om fem minuter?
Viktoria kollar på klockan. Bara några meter till slussen.
- Hah! Smart, vi åker tåget. Det går snabbare.
Sara nickar och tar upp SL-kortet ut väskan.
" Solentuna.. Varför har man ens fest i ödet egentligen?"
Dem tar tåget som kommer precis när dem kommit ner på perongen. Sätter sig och kollar ut igenom fönstret.

- Kom, säger killen och tar Saras hand.
Dem går förbi folk hand i hand tills han öppnar en dörr.
- Så vad var det du tänkte visa mig?
Han ler mot henne och pussar hennes läppar, drar tillbaka håret slänger sig i sängen.
Sara suckar, lutar sig mot dörrkanten och händerna i kors.
- jag har kon..
Sara avbryter.
- Nej, jag tänker inte vara i samma säng som dig, säger Sara och vämder sig om.
- Men Sara, vad fin du är idag, kom tillbaka.
- Filip, tack ska du ha men vet du vad? Du är ful och äcklig så du kan dra.
- Hei! Det där är ju fan från Markollio.
Sara bryr sig inte om hon tog en text från "Markollio" hon går tillbaka till dem andra. Lisa står i ett hörn med en kille, Kristina hångar, Alexi raggar. Men Viktoria sitter själv i soffan och kollar ledsent ner i glaset.

- Ingen Gustav här än?
- Nej.. Han kommer väl snart.
Sara kollar på klockan, kvart över tio. Han brukar faktiskt vara ganska sen. Men han brukar iallafall säga till Viktoria om han kommer eller inte.
- Har du smsat han?
- Han svarar inte.
Att få dissen av en annan kille, nog det värsta. Det förstår Sara. Hon vet själv hur det känns när någon ingonerar. Hur liten man känner sig och att det känns att inte ingen vill ha henne.
- Han kommer svara.
Mobilen låter till och Viktoria har fått ett sms.
" Jag är här nu, kom ut:)"
- Det är han, jag ska gå ut, säger Viktoria och ställer sig upp och ler med ett stort leende på läpparna.
Hon tar platsen i soffan och kollar ner i glaset tills hennes mobil börjar låta.
"Hej.. Är du i Solentuna? Jag tänkte komma. Vill prata." (från Jesper)
Sara svarar:
"Hej. Jo det är jag. Jag vill också prata med dig."


Hon öppnar dörren, ser hans fina leende. Hans snygga hår, ögonen som glittrar och hans stil. Snygg blå shorta. helt jävla perfekt. Sara kunde inte måtstå. Hon hoppar på honom, kramar honom så hårt hon kan och lutar sig bak. Ställer sig nämre honom, och kysser honom.
" Jag kan inte måtstå honom"
- Du betyder så mycket, viskar Sara.
Jesper håller om henne, vill aldrig släppa taget om hennes midja. Den perfekta kroppen, hennes mjuka läppar. hennes långa lockiga bruna hår och ögon som kristall.
- Och du får mig, svarar Jesper.
Släpper varandra och går ut till skogen. Sara sätter sig på en sten. Kollar på han.
- Vad var det du ville säga?
- Jag saknar dig som fan och vill ha tillbaka dig.
- Du har redan tillbaka mig.
Hon kollar bort, håller på med håret.
Hon ser något i skogen, inte så långt ifrån.
- Jesper, vafan är det där? frågar Sara och ställer sig upp och blir rädd..

Upp