Kapitel 6 » Du&jag

JUNI

Sätter sig på bänken, med sina klasskamrater. Alla är så fin kläda och glada. Ler och har blommiga kläder, till och med Sara har det.
Ser att Jesper kollar på henne i ögonvrån. Vill inte vända sig om, men gör det iallfall, ser han vackra leende. Ser hur han glänser, blickarna mot henne gör att hon blir helt uppvarmd.
"Tänk att jag.. Just jag, ska vara med han ikväll"
Han fixar till sitt hår och lyssnar på rektorn som säger ett tal innan dem har gått ut skolan för den hära terminen.

- Äntligen! skriker Lisa och slänger hennes ros mitt upp i himlen.
Alla ler, skrattar och verkligen lycka. Alla kramar om sina föräldrar eller mor/farföräldrar. Vissa tar kort, gruppkort och enskilt. Saras mamma eller pappa är inte där, ingen har varit där och sett henne gått ut skolan för terminen. Hon har ingen att krama eller ingen som kan ta kort på henne. Ser sig om kring.
- Amen tjenare, säger Viktoria som kommer fram till henne och ger henne en varmkram.
- Hej.
- Var är dina föräldrar? frågar Viktoria.
- Mamma är hemma och pappa jobbar... som vanligt.
Viktoria ger henne ett ledsent leende och kramar henne igen.
- Syns senare ikväll, säger Viktoria.
Och pratar med läpparna *Jesper* ler mot henne och gör en pussmun. Sara ger henne en blick som hon alltid gör när hon blir irriterad. Lutar lite ner och kollar upp med ögonen.

- Har du någongång..? Jesper kollar på henne.
Ensamma i rummet, alla är ute och dricker. Högsta musik, ingen kan höra dem, ingen..
- Nej..
Han kollar ut från fönstret och tar hennes hand.
- Har du gått ner i vikt? frågar han och ställer sig upp med ett leende.
- Nja, kanske lite.
- Men nej, du är värsta slimad och vältränad. Snygga lår,hur har du kunnat göra det på typ.. fem månader?
- Du vill inte veta..
Sara tar bort blicken, kollar sig i en spegel som sitter på vägen.
"Jag har verkligen blivit smal, faktiskt lite snygg"
Hon släpper inte handen. Vill aldrig släppa handen, ha kvar samma sekund som det är nu.
Ställer sig upp, samma nivå som Jesper. Kramar om han, håller händerna ovanför axlarna, hans händer runt hennes midja. Vill aldrig släppa grepet.
- Jag vill aldrig släppa grepet om dig. viskar Sara.
Han släpper inte, håller henne hårde. Till och med så att det gör ont i bröstkorgen. Hon kan inte säga "Aj" då blir det inte samma sekund som den andra.
Han gör så att hans huvud lutar mot hennes. Läpparna råkar röra varann och stannar där. Känner tungan, känner hur den smeker mot hennes.
"Vill verkligen inte sluta"

- Hallå kom ut till... Oj jag kanske ska gå, säger Kristina som kommer springades in i rummet.
Han släpper taget och flyttar sig en meter. Lika snabbt som blixten.
- Det är lugnt. säger Sara och går fram till henne.
Hon vänder sig om, stäcker fram sin hand.
- Kommer du? frågar Sara och ler.
Jesper tar hennes hand, dem går ut till dem andra. Tar sig en ciderburk, vill inte bli berusad.
Han släpper hennes hand.
- Jesper kom då förhelvete! skriker Olle som tittar skumt på han.
- Ja, kommer.

Dem går runt huset, pratar om vad som hände. Sara kollar på Kristina, Kristina kollar på henne.
- Vafan hände där inne? Ni var så söta!
Sara ler, blir lite röd om kinderna.
- Vet inte, det bara.. blev som det blev.
Kristina ler och kramar om henne med ena armen.
- Allstå, vet du hur snygg han är? Du är lyckligt lottad.
Sara ler ett gulligt leende som om hon skulle vara en liten barnunge. Ser att han kommer tillbaka. Hon går fram till han, kramar han och kysser snabbt så alla ser att det är... Dem.

| | 6 kommentarer |

Kapitel 5 » Du&jag

Hon fattade inte, hur? Det gör så ont.. Varför. Hur kunde hon sett honom.
Lägger sig på sängen, tar djupa andetag. Tittar åt sidan, lägger sig som en boll och håller om ett hjärta. Känner hur hennes egna hjärta dunkar.
Helt tyst i huset, ingen är hemma bara hon. Mamma är hos kusinerna och kollar på den nya bebisen kom kommit. Pappa är övertid på jobbet.
Sara ville inte följa med sin mamma till hennes kusiner. Själv hatar hon barn, irriterande och störande. Alla barn verkar ju vara blonda i hela huvudet. Slås och tror att dem är söta när dem dreglar på än. "Nej nej, inget för mig."

- Hallå? Sara är du hemma? Ropar mamma och springer upp för trappan.
Inget svar..
- Hallå?
Hon öppnar dörren till hennes rum. Lutar sig mot kanten.
- Vad gör du? Är du trött? Ska inte du göra läxor? Börja med det nu!
Hon stänger dörren med en smäll.
Hon orkar inte, hon orkar verkligen inte. Livet är svårt, men varför så svårt för mig. Varför just jag?
Varför just jag som är så... trött på livet?
- Ska du ha någon mat? Ropar mamma ner från köket.
- Ja.
- Det finns i kylen, jag åker igen jag. Skulle bara se att du var hemma. Hejdå!
Sara vänder sig mot vägen. Längre in mot kanten.
"Hur kunde jag missa det här?"
"Hur kunde jag se han idag?"

Ställer sig upp, tappar balansen, försöker igen. Går in till hennes egna badrum. Låser dörren. Hoppnar skåpen, letar.
"Jag behöver det" Fortsätter leta. Hon hittar, sätter sig ner på golven, sakta sakta. Drar upp tröjan. Drar första stäcket, sen det andra. Lutar huvudet mot väggen. Släpper rakhyveln. Tårarna börjar rinna, kollar på sin mage. Det kommer mer tårar lägger sig som en bulle på golvet. Och somnar..

Hon vaknar mitt på natten, blod nedanför hennes ansikte, ställer sig upp. Kollar sig i spegeln, tvättar ansiktet och tar papper. Torkar upp.
"Har ingen sett mig här?" Hon fortsätter städa bort, springer till sitt rum och lägger sig i sängen. Vänder sig mot väggen och somnar.

Nästa morgon går hon upp som vanligt, väljer vanliga kläder, äter vanlig frukost och åker samm gamla väg. Upp för backen, nära skolan. Låser. Går in.
Hoppar sitt skåp. tar böckerna som vanligt. Det är en helt vanlig dag.
- Sara!
Sara kollar bak, ser Kristina komma. Den tuffa, bästa Kristina som vågar säga vad hon tycker.
- Jag sitter bredvid dig, ler hon.
- Visst, Sara ler tillbaka.
Dem går i korridorren, förbi några killar. Ser att dem skrattar och kollar på Sara.
- Fetto, hostar en av killarna.
Sara ingonerar han, fortsätter gå.
- Hörde du inte vad vi sa eller? Jävla fetto!
Kristina kollar bak.
- Urskäta? Men vafan sa du?
- Jävla fetto, ler en kille och dem andra skrattar.
- Du är ju helt jävla störd, jävlabög.
Sara fortsätter att gå medans dem andra pratar.
- Vafan sa du till mig, säger en av killarna och blir riktigt arg och kommer nämre.
- Jävlabög, ler Kristina.
Sara går snabbare och snabbre till toaletten.
- Kristina skit i dem! Ropar Sara medans hon går till toaletten.
- Du tror det?! Dom är ju helt jävla cp, hela klumpen är ju bögar.
Hon ler mot dem och ser dem en bitchig blick.
"Hur hon orkar"

Hon orkar inte, låser dörren och sätter sig på toaletten. Tårar rinner.
- Jag... jag... jag ska aldrig äta mera, aldrig...

| | 3 kommentarer |

kapitel 4 » Du&jag

Hon väntar tills nästa lektionen, då får dem veta grupperna. Tio minuter..
"Fan vad tiden går sakta"
Lutar sig på väggen, står på ett ben och lutar det andra på väggen. Suckar, pustar. Ser på elever som går förbi.
- Hallå Sara! Följer du till uppis? frågar Alexi.
- Nej, pallar inte, v börjar ju snart.. eller om.. Tio minuter.
Rösten kommer bakifrån, en mörk röst. Killröst.
- Men följ, säger Hampus och ler.
Sara ler, springer fram och ger en bamsekram.
- Hampus! Vad gör du här? Frågar Sara medans hon håller om han.
- Hade vägarna förbi.

Hampus och Sara har varit bästavänner sen dem var små. Han hade flyttat till Kiruna. "Värsta öde staden!" Hade Viktoria sagt när han skulle flytta. Inte ofta han kommer till Luleå.
- Fan vad jag har saknar dig..
- Och jag dig vännen. Säger Hampus och släpper taget om Sara.
Hampus har ett gulligt ansikte, som en liten bebis. Han fylliga läppar och ler som en gullig fem åring. Skrattar som ett nyfikten barn. Ja, hela han är som ett liten barn. Fastän han är 14 år.

- När börjar du då? Frågar Hampus.
- Typ nu, men stanna i uppis. Den hära lektionen är bara 40minuter.
han ler och säger "visst"
De går mot olika riktingar och skils åt.

Lektionen börjar. Hon sitter spänd och håller tummarna.
- Ja, då ska vi se. Alexi, Johan, Melki, Liv, Sara, Tobias och Casper ska vara med..
"kom igen kom igen"
- Felix, William, Markus, Jesper B och Erika.
Alexi håller upp handen.
- Ja Alexi.
- Alltså, vem fan är Jesper B? Frågar Alexi och ser fundersam ut.
- Bergdal. I 8c.
"Inte Jesper, varför? Varför ska jag ha så otur"
Sara tittar besviken. Hon fick ju iallafall vara med Alexi, huvudsaken.. Liksom.

Efter skolan, som vanligt, går ut till cykeln och är på väg till sin jobbiga mamma som tjatar om saker 24/7.
Hon kan verkligen aldrig sluta.
Sara börjar cykla och när hon har kommit halvvägs och glömmer helt bort Hampus.
Hon vänder lika snabbt som blixten. Trampar snabbare, pustar, andas.
"Jobbigt"
Hon kommer til skolan, slänger cykeln på marken. Springer in och ser om han är kvar.
Men ingen ser hon, kollar sig omkring men ingen Hampus. Utan ser Alexi.
- ALEXI! Har du sett Hampus?
- Va, vem?
- Du stog ju bredvid han idag, Hampus.. Kiruna? Walhberg?
- Sara..Sluta, du vet ju vad som hänt...

Upp